4.12.2017


Bildningssamhället 2117, del 12:

Kari Mäkinen: Ett mänskligt Finland bär sitt ansvar

Ärkebiskopen ser ett Finland som om hundra år är ansvarstagande och som bidrar till att minska ojämlikheten globalt sett och till att främja mänskliga värden.

Kari Mäkinen_suomi100
”När man pratar om marginaliserade människor som ett hot eller en börda gäller oron majoritetens välmående och inte de förfördelades”, säger ärkebiskop Kari Mäkinen.

Ärkebiskopen ser ett Finland som om hundra år är ansvarstagande och som bidrar till att minska ojämlikheten globalt sett och till att främja mänskliga värden.

Den lilla fartygsmodellen som hänger i en kedja från taket har gjort en lång resa från Chile till Finland, den började bakom galler och hänger nu här i kapellet. Det omsorgsfullt utförda snickeriarbetet påminner om den tid i början av 1970-talet då en nordlig stat erbjöd skydd åt nästan 200 människor som fördrivits och flytt från andra sidan jordklotet.

Det är inte känt hur det gick för den person som byggde fartygsmodellen: blev denne politiske fånge torterad till döds eller lyckades han fly undan general Augusto Pinochets skräckvälde?

Husbonden flyttar men fartyget stannar

Enligt ärkebiskop Kari Mäkinen var det Luis Alvarez, professor vid Åbo handelshögskola, som hade med sig skeppet till ärkebiskopens residens. Gåvan är ett tack till det Finland som med öppna armar tog emot de chilenska flyktingarna. Alvarez var sex år när han kom till landet och trots att resten av familjen senare återvände till Chile, stannade han kvar.

Alvarez, som har vuxit upp i Egentliga Finland, berättar om sina tankar i en intervju i Ilta-Sanomat i januari 2016:

”Jag insåg hur privilegierad jag varit som fått gå i skola i Finland, och i en bra skola dessutom. Det gör ingen skillnad om dina föräldrar är timmermän eller miljardärer, du kan ändå komma in på universitetet och få samma utbildning. När man tänker på hur det ser ut i världen överlag är det här ett stort privilegium.

När Mäkinen sommaren 2018 packar ner de tusentals volymer som nu omger arbetsrummets väggar i flyttlådor och flyttar boksamlingen och hyllorna från tjänstebostaden till sitt privata hem, blir skeppet kvar på sin plats i kapellets tak på Agricolagatan i Åbo.

Det mänskliga lidandet fick ett ansikte

På tröskeln till pensioneringen är ett bra tillfälle att reflektera över hur Finland har förändrats under Mäkinens prästbana, i synnerhet under de senaste åren då han som den högsta ledaren för evangelisk-lutherska kyrkan har tagit ställning i olika samhälleliga frågor.

– Flyktingskap och immigration diskuterades även 2010, när jag började som ärkebiskop. Nyanserna och substansen i debatten var dock mycket mer dämpade än nu. Visserligen kände vi till att det i Medelhavsländerna fanns många papperslösa, men ämnet intresserade oss inte eftersom problemet inte berörde Finland.


Snart blev detta sega och tåliga folk dock tvunget att vakna upp ur sin dvala när Europeiska unionen kom överens om att flyktingmottagande var ett gemensamt ansvar och de 1,2 miljoner asylsökande som kommit till unionen 2015 fördelades mellan olika länder. Det hade naturligtvis kommit flyktingar till Europa även tidigare, men aldrig förr lika många under så kort tid.

Finland stod inför en aldrig tidigare skådad utmaning när man i rask takt måste ordna mottagandet av 32 500 människor som flytt undan fattigdom, krig och förföljelse.

Aktualitetsprogrammen visade bilder på offer för människosmugglare som drunknat i Medelhavet och i olika diskussionsforum började man dryfta frågor såsom om en sikh som arbetar som busschaufför kan bära turban och huruvida en muslimsk närvårdares slöja är ett hinder för att utföra arbetsuppgifterna.

Kari Mäkinen_lähikuva2
”Hoppet grundar sig såväl på att man djärvt tar sig an och korrigerar samhälleliga missförhållanden som på en enkel vardag, där man kokar kvällsgröt åt barnen”, konstaterar ärkebiskop Kari Mäkinen.


– Flyktingfrågan fick en central plats i vår vardag och den mänskliga nöden fick ett ansikte, summerar Mäkinen.

Politik och debatt präglade av misstänksamhet

Ärebiskopen anser att den oväntade ökningstoppen i antalet asylsökande har påverkat det finländska samhället både positivt och negativt. Å ena sidan har medborgarna aktiverat sig för att hjälpa nykomlingarna och i frivilligarbetet, å andra sidan har de politiska beslutsfattarna och myndigheterna tagit hårdare grepp och skärpt sin linje.

– Inom frivilligarbetet har vi fått en inblick i andra kulturer och insett att nykomlingarna i grund och botten är likadana människor som vi – med sina egna värderingar, ambitioner, behov och känslor.

– Mot denna bakgrund är det svårt att förstå varför man har försvårat familjeåterföreningar och tillgången till rättshjälp. Det hårda och tillstängda Finland som dessa politiska beslut återspeglar är inte den syn som jag vill se.

Mäkinen tillägger att misstänksamheten inte bara slagit rot i de politiska besluten utan också i sättet att tala i den offentliga debatten, där en asylsökande likställs med en säkerhetsrisk.

– I stället för oroa oss över säkerheten borde fokus i debatten ligga på rättvisa och människovärde. Lösningen är inte att öka kontrollen utan att stärka skyddsnäten.

Man kan lära sig av historien

Detta underblåsande av misstänksamhet samt behovet av att skydda sig mot externa hot och vända sig inåt anser ärkebiskopen är märkliga fenomen i en rättsstat som lever i det mest stabila skedet av hela sin historia.

Han tackar sina föräldrars generation som byggde upp system för utbildning, social trygghet, pension och hälso- och sjukvård, som alla finansierades med skattemedel.

Mäkinen påpekar att motorn för det finländska samhällets utveckling inte har varit en självisk strävan efter egen vinning, utan en gemensam motivation att erbjuda alla en möjlighet att ta sin plats i samhället, oberoende av ursprung, kön, hudfärg eller förmögenhet.

– Är vårt minne så här kort? Har vi glömt vad som hände på 1930- och 1940-talet, när populistiska rörelser som betonade nationella särdrag fick ett uppsving?

Nu när liknande ideologier igen sprids i Europa är det viktigt att känna till hur ödesdigra följderna kan bli när man börjar hänvisa till nationell särart och förhåller sig avvisande till andra.

– Historien behöver inte upprepa sig, men man kan lära sig av den, konstaterar ärkebiskopen.

Från predikstolen till sociala medier

Förutom substansen och nyanserna i den samhälleliga debatten är också rytmen och forumen för kommentarer något helt annat nu när Mäkinen går i pension än under hans första år som ärkebiskop.

Befattningsbeskrivningen omfattade inledningsvis ingen närvaro på sociala medier, men nu uppdateras nyhetsflödena på Twitter och Facebook kontinuerligt på skärmen till den bärbara dator som står uppriggad på det massiva skrivbordet.

– Sociala medier har förändrat interaktionen så att den numera sker i realtid och man förväntar sig omedelbara reaktioner. Jag är inte så särskilt aktiv på Facebook och Twitter, men jag deltar i diskussionen alltid när det är viktigt med tanke på min uppgift.

När samkönade äktenskap blev möjliga i Finland 1.3.2017, kommenterade ärkebiskopen så här i sin Facebookstatus:

”I dag tänker jag särskilt på er för vilka möjligheten till äktenskap nu öppnar sig. Ni har lärt mig mycket om hur rikt och mångfacetterat det liv och den kärlek som Gud givit är. Jag tackar Gud för att ni finns.”

Timida och tysta i sin tro

– Jag gläder mig förstås över att de sexuella minoriteternas samhälleliga ställning har blivit allt bättre under de senaste åren. I äktenskapsfrågan har fokus flyttats från samhällets lösningar till kyrkans lösningar och det är den debatten som nu förs.

Ärkebiskopen torde ha även sin egen aktivitet att tacka för den jämlika äktenskapslagen, trots att han inte är en representant för den värdsliga makten.

Mäkinens ställningstaganden för sexuella minoriteters rättigheter har förstås inte varit populära bland alla. Upprörda puritaner har direkt efter uttalandena till exempel skapat trängsel på sidan för utträde ur kyrkan eroakirkosta.fi.

Samtidigt har ärkebiskopens åsikter gett evangelisk-lutherska kyrkan nya medlemmar, som vill vara del av ett kristet och tolerant samfund.

Huvudströmmen lämnar dock kyrkan. År 2016 var det exempelvis 50 000 som lämnade kyrkan och 17 000 som anslöt sig. 72 procent av befolkningen hörde till kyrkan. Mäkinen säger att situationen under en lång tid varit densamma.

– Förstås får man se sig i spegeln och fundera över vad man kunde bli bättre på. Uppenbarligen har vi lyckats på många plan, eftersom en så stor del av befolkningen ändå hör till kyrkan. Människan vill höra till ett samfund vars agerande är betydelsefullt.

Mäkinen tillägger att bara en del av religiositeten förverkligas innanför kyrkans väggar. Som ett exempel nämner han långfredagens Via Crucis-tåg som blivit mycket populärt.

– Den finländska religiositeten är till sin natur tyst och timid. Det är en inre känsla som man inte pratar så mycket om i nyktert tillstånd, sammanfattar Mäkinen.

Kari Mäkinen_lähikuva
Mäkinen påpekar att motorn för det finländska samhällets utveckling inte har varit en självisk strävan efter egen vinning, utan en gemensam motivation att erbjuda alla en möjlighet att ta sin plats i samhället, oberoende av ursprung, kön, hudfärg eller förmögenhet.

Det heliga och hoppet är grundpelarna

Det heliga. Hoppet. Två dimensioner av andlighet som mänskligheten inte klarar sig utan, enligt Mäkinen. Men vad betyder de vackra orden egentligen?

– Inför det heliga känner människan en djup ödmjukhet och ett beroende. Det heliga kan upplevas i ett heligt rum, såsom i kyrkan eller i kapellet här bredvid mitt arbetsrum, men känslan av det heliga kan lika väl komma i samband med en naturupplevelse.

– Det heliga innebär alltid en situation där människan blir varse om sin egen litenhet inför ett fenomen som hon varken kan kontrollera eller dra nytta av. Inför det heliga böjer man sig ödmjukt, inte inställsamt såsom inför makten.

Och vad kan hoppet grunda sig i?

Har vi verkligen något hopp med stormar som till följd av klimatförändringen härjar med allt mer katastrofala följder och den märkliga logik som råder inom den globala ekonomin och som ständigt tycks gräva en allt djupare klyfta mellan den rika och den fattiga världen?

– Hoppet kan ställas till de människor som modigt och enträget arbetar för att lösa dessa frågor. Hoppet lever också i den enkla vardagen, där man kokar kvällsgröt åt barnen i övertygelse om att det blir en ny dag imorgon också.

Finland år 2117

Hundra år är en lång tid – i synnerhet när man tänker bakåt.

När Mäkinens mor- och farföräldrar i tiderna drömde om något bättre var det att man skulle få vara mätt, att hela barnaskaran skulle få skor, kanske en kopp kaffe nu och då.

De kunde inte drömma om ett Finland där familjerna på helgkvällarna knåpar ihop japansk sushi till middagen och jämför skopriser i webbshoppar.

– Lika lite kan vi veta hur Finland kommer att vara om hundra år, påpekar Mäkinen.

Som den största förändringen under hans egen livstid nämner ärkebiskopen Finlands internationalisering, och denna förändring är bestående.

– Om hundra år är Finland mer mångkulturellt än nu och mer mångspråkigt. Tillsammans söker vi lösningar på de stora frågorna som gäller hela världen. Vi bär ansvar för den globala utvecklingen, vi är med och motverkar ojämlikhet och vi främjar mänskliga värden, förutspår Mäkinen.

Avslutningsvis påminner ärkebiskopen om att vi i Finland aldrig tidigare haft en lika lång period utan väpnade konflikter och materiell nöd som nu. Utifrån en så stabil bas kan man bra ta sikte på framtiden utan onödiga rädslor.

– Det är en imponerande bedrift. Om fred och stabilitet har varit möjliga de senaste 70 åren, så kan det fortsätta så även framöver. Människan har möjlighet att lösa konflikter på ett klokt sätt.


  • Text: Paula Launonen
  • Bild: Liisa Takala

Den här webbplatsen använder kakor (cookies) för statistik och sökfunktion.
Stänga

Kakor (”cookies”)

För att få den här webbplatsen att fungera ordentligt skickar vi ibland små filer till din dator. Dessa filer kallas kakor eller ”cookies”. De flesta större webbplatser gör på samma sätt.

1. Vad är kakor?

Kakorna är små textfiler som sparas på din dator, telefon eller surfplatta när du besöker webbplatsen. Kakorna hjälper webbplatsen att komma ihåg dina inställningar (t.ex. användarnamn, språk, textstorlek och andra förhandsval) under en viss tid. Tanken är att du inte ska behöva göra om inställningarna varje gång du går in på webbplatsen eller bläddrar mellan olika sidor.

2. Hur använder vi kakorna?

På flera av våra sidor används kakor för att komma ihåg dina inställningar (t.ex. användarnamn, språk, textstorlek och andra förhandsval.)

Vissa videoklipp på webbplatsen använder också kakor för att samla in anonym statistik om hur du hittade dit och vilka videoklipp du har sett.

Kakorna är inte helt nödvändiga för att webbplatsen ska fungera, men de gör det lättare för dig att söka information. Du kan ta bort eller blockera kakorna, men i så fall får du vara beredd på att webbplatsen inte fungerar optimalt.

Kakorna används inte för att identifiera dig som person och de insamlade uppgifterna står helt under vår kontroll. Kakorna används bara i de syften som nämns här.

3. Hur du kan kontrollera kakorna

Du kan kontrollera och radera kakor precis som du vill. Läs mer på aboutcookies.org. Du kan ta bort alla kakor som finns på din dator och du kan ställa in webbläsaren så att den inte tar emot några kakor. I så fall måste du eventuellt göra om vissa inställningar varje gång du går in på en webbplats och vissa tjänster och funktioner kanske inte fungerar.

Stänga